"Harley från Elk´s Gård”

Glad sommar!

Vi har nu kommit tillbaka från vår sommarsemester på Öland, där solen har lyst mest hela tiden och vi hade nöjet att ha dessa fina pållor med oss i år. Svádi, Sproti, Flekkur och Léttir.

 

 

Vår internetuppkopplingen på ön har varit i princip obefintlig så tack Karin för att vi fick en blogguppdateringen om den välordnade kvällstävlingen den 5/7. Det är många tävlingar i islandshästvärlden nu. Svenska mästerskapen i Borlänge och mindre kvällstävlingar som den på Klevsvik förra veckan, 19/7. Visst vore det väl roligt med rapporter från båda! Ni Djarfuriter som var med på något av det får gärna maila blogg@djarfur.se och berätta hur ni upplevde det.

Annat som är aktuellt denna period är fölningar. Agnetha "Netha" Pethsson har skrivit om hur det gick till hemma hos dom i slutet av maj:

 

 

Födsel av vår lilla hingst, Glofaxas och Hergeirs lilla föl.

 

 

På morgonen den 26 maj, samma dag som Ni hade Lag-SM uttagning, började jag och Olivia skriva lista på vad som skulle ut till stallet för vi visste, nu är det nära. Det var dags för GloFaxas och Hergeirs 4:e föl att födas, Louise har 2 och nu skulle vi få vårt andra.

 

Handdukar, lakan, alsollösning, kompresser, termometer, vattenkokare, telefonnummer osv.osv.osv. man vill ju vara förberedd, skulle packas. Vi hade ju vakat 2 år tidigare då Gloria föddes och innan det gick vi kurs i födsel av föl, vi vill vara förberedda. Under dagen skulle Olivia göra hennes box i ordning, bättra på underlag samt halma väggarna och botten ordentligt.

 

Familjen var hungrig så vi skulle laga mat först. Olivia och jag står och förbereder lunchen då maken kommer inrusande och säger att 2 hovar är ute på Faxa, hon föder, ropar han.

 

Vi tittar på varandra och börjar nervöst skratta, vi samlar ihop handukar och lakan och våra mobiltelefoner. Rusar ut runt huset till hagen och ser att nu är det på G. Hon är ute i den smala hagen där hon inte skulle föla, detta skulle inte hända idag utan tidigast morgonen därpå och då skulle hon vara i den större hagen eller inne i sin förberedda box.

 

Vi blir andäktiga, det är mäktigt, vi klockar henne nu eftersom det är påbörjat, hon får ju inte hålla på för länge, gör de det så skall man tillkalla veterinären.

 

Värkarna sliter i Glofaxa, det ser rätt brutalt ut, då hon reser sig och sedan nästan kastar sig ner på sidan, upp igen går några varv och slänger sig ner igen. Hon sitter på baken så man tror att benen som är ute på fölet skall gå av, men det är deras sätt att få fölet i rätt position så det kan komma ut.

 

Hon lägger sig sedan på sidan igen och man ser hur kroppen blir helt stel, hon tar i och ut kommer mulen, hon stönar och stånkar, men slappnar av igen och sedan efter någon minut tar hon i för kung och fosterland, och se där kommer en liten häst hopvikt i miniformat ut, i en nästan genomskinlig fostersäck.

 

Helt fantastiskt, rent magiskt!

 

 

 

Faxa är så duktig, så duktig. Faxa vilar en stund på sidan, sen tittar hon bakom sig, sparkar försiktigt på fölet, ”du skall upp”, säger hon till den lilla.

 

Den lilla försöker få hål på fostersäcken, hovarna sticker ut men denna gång fastnar den över mulen så vi går in och drar upp den lite så hon kan andas ordentligt. Faxa börjar tvätta och putta igen och igen på fölet, fölet skall upp, NU.  Samtidigt är hon sååå trött, det är varmt som bara den, hennes vinterpäls är ju inte riktigt borta.

 

Hon reser sig efter ett tag, jag går in i hagen och knyter upp den tomma fostersäcken som dras i marken, detta gör jag så hon inte skall gå på den och med detta dra ut moderkakan, detta kan ju förorsaka blödning. (Islänningar kanske inte gör detta i hagarna, men storhästar som föds i stall här i Sverige gör detta, så jag gjorde detta, jag fick ju lära mig det på kursen och det gjorde jag sist med när Gloria föddes).

 

Värkarna fortsätter att slita i Glofaxas kropp, hon lägger sig ner, hon betar och får mer energi, vi matar henne med morötter och äpplen, hon får vatten. Hon reser sig och vandrar runtruntrunt, lägger sig ner och vilar, puttar på fölet.

 

Sen helt plötsligt går luften ur dem bägge två, då tar de sig en powernap under några minuter, så söta är de.

 

Nu kommer Gloria och Elk fram och tittar över muren, detta gör GloFaxa lite nervös så hon blir lite stressad, för hon vakar på sitt föl med livet som insats. Fast det är ju lite positivt för i och med det börjar värkarna komma tätare och till slut så kommer moderkakan ut.

 

Då tar jag den lägger den på ett lakan för att se att allt är helt och fint, den blir som en långärmad tröja. Även denna gång så var den så fin och hel, tack och lov. Hade det suttit kvar en liten bit så kan ju det också förorsaka blödningar och det vill vi inte ha.

 

Under tiden som GloFaxa skulle få ut moderkakan börjar fölet att ställa sig upp och innan GloFaxa är färdig så skuttar fölet omkring. H*n bajsar och skuttar vidare och då gärna mot stängslet.

 

Då börjar problemen i den lilla smala hagen som GloFaxa stod i tillfälligt. Fölet ser ju inte trådarna så vi får stå och vakta och skjuta tillbaka honom, vilket gör att fölet inte kan börja dia om den skall han börja bonda med mig i stället, h*n diar på både eltrådar, min tröja osv.

 

Olivia rusar in och mockar Glofaxas fölbox, fyller på ny torv och massor med halm, jag passar fölet, GloFaxa har problem för fölet inte vill dia. Efter ca en kvart så är Olivia färdig och vi kan leda in dem i deras stora box, sen får de vara ifred.

 

Sitter utanför en bit bort med öron riktade mot boxen, inom en kvart så suger h*n och efter ca en timme så pinkas det med och så även GloFaxa.

 

Det visade sig att det blev en liten svartskäck igen, så Louise har fått 2 brunskäck och jag har fått 2 svartskäck. Louise har fått 2 ston och jag har fått en av varje. Det var en liten ”Harley från Elk´s Gård” som föddes den 26 maj 2012.

 

Nu har jag varit med om 3 fölningar väldigt nära, 2 på gården och 1 i tidigare stall och det är andäktigt att se hela förloppet, under tystnad sitter man och tittar på en fölning.

 

Wow, så oroligt, så otroligt och så förbaskat vackert och jag är så tacksam att allt gick bra ännu en gång.

 ///

Tack Netha!

Inom kort kommer en text från Anna Kontio.

 


.

Nu kommer ytterligare en inlägg om något smärtsamt. Denna gång är det Sussi Fernström Olthammar som har skrivit en historia från hennes hästliv. Tack Sussi! Fler texter är på intågande så håll ögonen öppna!

 


 

 

”Fång?! Det kan väl inte drabba min häst??!!”

 

 

 

Tänk att ett år kan gå så fort när saknaden är ofantlig?! Den 26 augusti var det ett år sedan min älskade Katla från Karlsberg fick somna in efter sitt tredje fånganfall.

 

 

 

 

 

Hon var absolut inte en häst man trodde skulle drabbas av denna hemska och smärtsamma sjukdom. Hon älskade att springa, var svår att hålla i hull och hade en ämnesomsättning som hade gjort vilken kvinna som helst avundsjuk! Vad hände då som kunde drabba henne så hårt? Ja, teorierna är många men några riktiga svar kommer vi nog aldrig att få, tyvärr…

 

 

 

 

Den 24 januari 2010 fick jag ett sms från Nina som tyckte Katla såg svullen ut runt ögonen och runt mulen vid intaget. Hon mms:ade en bild och det syntes tydligt att hon var svullen. Dagen efter åkte jag till stallet och fann att hon var ännu mer svullen och att det nu även dragit sig ner mot ganascherna. Jag ringde Distriktsveterinärerna som kom ut samma kväll men inte riktigt visste vad det kunde vara. Vi bestämde att vi skulle avvakta till dagen efter och se om svullnaden gick ner. På tisdagen var hon lika svullen och veterinären kom åter ut och gav henne antiinflammatoriskt samt försökte spola hennes tårkanaler, som var helt täta. Detta gav heller inget resultat så på torsdagen var det åter dags för ett besök av veterinär. Då började jag ifrågasätta om hon inte skulle kontakta Helsingborgs Djursjukhus för experthjälp, men hon ansåg inte det vara nödvändigt. Veckan gick och min lilla häst var fortfarande alldeles svullen. Jag ringde själv till sjukhuset och fick tala med en av deras hästveterinärer, som hade svårt att uttala sig utan att ha sett hästen, men som tyckte jag skulle åka in med henne om det inte avtog snart. Jag ringde även till ATG kliniken i Åsa till en vän som arbetar där och hon rekommenderade mig också att åka in om det inte hände något framsteg snart.

 

 

 

Nästföljande söndag var jag i stallet och upplevde att hon var stapplig i stallgången, men vi som var där tänkte kanske att det berodde på att det var svårt att vända och gå på betong med fyra broddar i varje hov?! Måndag morgon fick jag ett samtal från Magdalena som äger stallet att hon inte såg frisk ut och att hon stapplat ut i hagen med stor svårighet. Då ringde jag till distriktet genast som skickade en akutremiss till Slöinge och jag åkte direkt till stallet och lastade min älskade Katla i transporten för omedelbar transport dit ner. Det var en märkbart tagen tjej jag hämtade i hagen och det syntes att något var väldigt fel. Väl framme i Slöinge fick vi beskedet i stort sett omgående att det var fång. Hon fick ledas in för röntgen och där visade det sig att hon hade måttliga rotationer på båda framhovarna. För mig lät det ganska bra och jag insåg nog inte allvaret i det just då. Ganska snart blev jag varse att måttliga rotationer är ganska kraftiga och att det såg illa ut. Fler provtagningar togs och i väntan på svar fick jag lämna Katla på kliniken. Onsdag eftermiddag åkte jag ner för att hälsa på henne, och det var en matt, tagen häst jag mötte i boxen och inte alls den kraftfulla och energifulla häst (Katla var ett mycket passande namn till henne) som jag egentligen hade därhemma i vanliga fall. Hon fick kraftiga doser smärtstillande och antiinflammatoriskt men hon verkade inte mottaglig för dem. Torsdag förmiddag fick jag ett telefonsamtal från behandlande veterinär som berättade att om hon inte svarade på medicineringen snarast så fanns det inget mer att göra. Jag tror det var först då jag insåg hur illa det var med min älskade vän.

 

 

 

 

 

Som tur var så vände det på torsdag eftermiddag och hon började svara på medicineringen. Sakta men säkert blev hon bättre och efter 10 dagar på kliniken och otaliga besök av mig så kom dagen när jag fick hämta hem henne igen. Nyskodd med speciella skor och med en lista på hur hon skulle hanteras och medicineras den närmaste månaden for vi hem med domen boxvila och butta tre gånger om dagen samt inget kraftfoder och bara 6kg hösilage (Hon brukade få ca 10kg om dagen för att inte försvinna helt…) Jag insåg att vi hade ett hårt arbete framför oss, och Magdalena gjorde ett superjobb med att ge henne medicin och hö utspritt under dagen. Nu ska tilläggas att Katla var en speciell dam med mycket humör och som innan hon kom till mig den 4 september 2007 inte hade stått på box, så att stå inne för henne var en pina i sig.

 

 

 

När det gått lite mer än en månad så skulle vi på återbesök till Slöinge. Det var en taggad Katla som insåg att hon skulle ledas ut ur boxen för i stort sett första gången på över en månad, och hon såg sin chans så fort vi kom utanför stalldörren! Till min fasa slet hon sig och galopperade handlöst ner mellan hagarna mot en stor snövall som skottats upp under vintern. Väl framme där så ska ni inte tro att hon stannade utan hon tog ett jättehopp över vallen!! Ni kan ju tänka er min förtvivlan över att komma ner till Slöinge och berätta att min häst som haft boxvila så länge hade tokgalopperat och dessutom hoppat och landat på framfötterna som inte sett så fina ut på röntgen tidigare… Men döm om allas förvåning när vi tagit nya plåtar och rotationen gått tillbaka helt och hållet på båda fram!!! =O) Jag fick åka hem med en häst som nu skulle få lov att gå ute i en liten grushage på 5x5 meter och det var så härligt att låta henne få vara ute igen! Snön försvann och jag fick så smått sätta igång henne igen. Hon fick även lov att gå i en något större grushage och det som då fanns att tillgå var volten i stallet. Dock var den helt omringad att massor av gott gräs, men ack så dumt för Katla att äta. Men min stora hjälte Henke grävde bort vartenda grässtrå runt volten för att hon skulle kunna gå där! Lyckan var stor när hon fick större yta att gå på och jag kände att det nog skulle lyckas få henne frisk.

 

 

 

I maj fick hon helt utan förvarning och anledning förhöjd puls i båda framhovarna, och det var dags för ett nytt besök på Slöinge. Detta trots att hon inte ätit ett endaste grässtrå! Så att det skulle vara foderrelaterad fång verkade osannolikt och förgiftningsfång måste ju utlösas av något, vilket fick mig att börja läsa och googla igen. Veterinärerna i Slöinge tror att hon andats in något i hösilaget som gjorde att hon fick en allergi. Jag fann en rimlig orsak i en artikel i Svensk Ridsport om att hästars slemhinnor blir känsliga av för hög halt av ammoniak i stallet (Det fanns vid denna tidpunkt de som hade enbart halm i boxarna, vilket oftast luktar mer än tex torv) och det i kombination med att Katla mest troligt hade något fel på sin metabolism gjorde att hon blev känslig och därmed utlöste ett allergianfall som i sin tur gav förgiftningsfång. Men som sagt den verkliga orsaken får vi aldrig veta…

 

 

 

 

 

Väl hemma igen med ny boxvila, butta och den här gången med gummisulor under fötterna så började ett nytt arbete med hennes omvårdnad som jag aldrig klarat utan Magdalena och Henke samt de vänliga stallkamrater som lät sina hästar vara sällskap åt en rastlös Katla. Även den här gången blev hon bättre igen och jag kunde börja sätta igång henne så smått. Det kändes härligt första turen vi kunde göra runt fältet hemma! Katla verkade verkligen njuta av det också… =O)

 

 

 

 

Men ack den lycka som varar… En dag i augusti kom jag in i stallet och jag behövde bara kasta en blick på henne för att se att allt inte var som det skulle. Hon hade fått puls igen och jag beslutade mig för, efter samtal med bla Magdalena, att börja ge henne butta igen. Efter en vecka med butta hade pulsen fortfarande inte gått ner i hovarna, utan tvärtom, snarare blivit starkare. Efter samtal med Slöinge ringde jag till Distriktet igen som kom ut genast. Buttadosen höjdes och vi skulle avvakta igen. När ingen förändring syntes och pulsen inte gått ner efter ytterligare ett par dagar så sattes Finadyne in. Det ges intravenöst i motsats till Butta som är ett pulver som man ger oralt. Tyvärr hade inte det heller någon effekt varför veterinären som varit ute hos oss varje dag hela veckan tog beslutet att det inte fanns mer att göra. Eftersom fång är en mycket smärtsam sjukdom och lyder under djurskyddslagen är det en veterinärs skyldighet att se till att ett djur inte lider.

 

 

 

Katla hade vansinnigt ont på slutet och det var en pina att se henne lida som hon gjorde. Det är det mest fruktansvärda beslut jag tagit hittills i mitt liv och jag hoppas jag inte kommer att behöva göra det igen på väldigt länge. Men det är vår skyldighet som djurägare när vi tar dem i vår vård att se till att de inte lider och att de inte lever på övertid för att vi inte klarar att ta beslutet. Så 2010 går till historien som ett väldigt tufft år för mig. Jag både förlorade Katla och fick veta att Loka kastat sitt första föl i samma vecka.

 

 

 

 

Som tur är så finns det ljuvliga ögonblick i världen också. Ett av dem var när Loka den 27 juli fick ett underbart litet svart stoföl som heter Dirfa från Kungsbondegården. Dessutom har jag hittat en ny utmaning i Hrynjandi från Västerboda. Han är väldigt lik Katla i många avseenden, men som tur är så har de alla sina egna personligheter som inte ska förväxlas och jämföras med någon annan. Jag vill sluta min berättelse om min älskade Katla med att tacka alla inblandade som har stöttat mig och låtit mig gråta ut mot era axlar, ni vet vilka ni är. Och framförallt tack till Magdalena och Henke för all hjälp i stallet och Nina och Anna Å för stöttande, tröstande ord och Henke och Anna Å för sällskap i bilen till Slöinge i både snöstorm och i ur och skur. Utan er alla hade jag inte klarat av alltihop…

 

 


Visst har det varit fest!

Lördag 26 september gick Djarfurs 15-årsfest av stapeln på Stora Enens båtklubb i Onsala. 28 festglada Djarfuriter träffades och åt och drack gott, dansade och minglade. När "Askungarna" lämnat festen vid halvtolvtiden satt resten av gänget kvar och tjöööötade natten lång! Det är inte så ofta vi träffas och hinner prata riktigt så mycket!
Trevligt var det, och väldigt roligt att se er alla så snygga och renputsade! Inga skitiga naglar eller slitna ridbyxor så långt ögat nådde, utan den här kvällen var det glitter och glamour som gällde.
Ni kanske undrar varför ingen rapportering skett från festen förrän nu? Det var absolut inte så att de skedde några skandaler som behövde tystas ner i allafall. Nej, anledningen är enklare än så - brist på bilder! Eder trogna bloggares kamera (läs telefon) råkade ut för ett litet missöde (läs föll ner i toaletten) strax efter festen. Som tur var fanns det fler som hade haft telefonen med sig, så här kommer äntligen lite bildbevis! Vi tackar Malin Stark för att hon bidragit med sina bilder!
Tyvärr finns ingen bild på tårtan - och det är synd. Den stod för en del av underhållningen då det med stora bokstäver stod "Darfur 15 år" på dem. Hur tänkte de egentligen på konditoriet? Nåja, vi fick oss ett gott skratt i allafall.


Fint dukat och pyntat - innan anstormningen


Smaskiga välkomstdrinkar


Vackert och färglatt!


Mmmm, mums!


Två tredjedelar av festkommittén, Eva Stark och Marie Caiman. Förutom de var Josefine Sjöstrand med och arrangerade.


Mingel - även om de försöker gömma sig känner vi igen Marie, Louise, Ulrika, Louice och Eva. På bordet bakom dem fanns en PC med ett bildspel med massor av roliga gamla bilder!


Mat och prat


Bandet - Rickard Borgström med vänner


Här svängs det på de lurviga!


Hans är igång igen...


...och igen! Och en mannen kan dansa. Vad sägs om att anordna en danskurs inför 20-årsfesten? ;-)

Tusen tack till festkommittén och alla ni som kom och firade Djarfurs 15-årsjubileum!


Whått väder!?!

Nu i helgen (3 - 4 oktober) gick Djarfurs höstritt av stapeln! Visst är det märkligt att en utomhusaktivitet man planerat månader i förväg visar sig vara förlagd på två dagar med urdåligt väder omgivet av dagar med idel fint höstväder? Nåja, det stoppar ju inte oss islandshästentusiaster. På lördagen gav sig hela 16 ekipage iväg från Klevsviks gårdsplan nästan exakt på utsatt tid. Bara det är en bedrift! Då regnade det inte. Fyra timmar senare landade allihopa hemma hos Susanne och Mathias i Hallås - i ösregn.
Efter att alla hästar blivit omsedda och omhändertagna väntade trevligt umgänge med filmvisning (SM 2008), tacos och givevis en massa prat.
Dagen därpå var det 12 ekipage som gav sig iväg mot Klevsvik igen (jodå, det var planerat, det var ingen som rymde under natten). Nu var det högt tempo på grusvägarna, tur att vi inte mötte några bilar... Kanske nästa klubbaktivitet skall vara en "vett och etikett i trafiken"-kurs? Nåja, allt avlöpte väl, det regnade inte och den starka blåsten märkte vi inte så mycket av förrän vi kom fram till blåshålet Klevsvik.
Trevligt var det i allafall, och roligt att så många ville och kunde följa med! Det här tar vi gärna repris på! Stort tack till Susanne och Mathias för iniativet och husrummet.
Läs gärna utförligare referat på Susannes blogg: http://kveikja.blogg.se/2009/october/hostritt-med-djarfur.html

 Hökull och Gydja förbereder sig

 Mer förberedelser

 Snart bär det iväg!

 Hela lördagsgänget, gula och granna!


RSS 2.0