.

Nu kommer ytterligare en inlägg om något smärtsamt. Denna gång är det Sussi Fernström Olthammar som har skrivit en historia från hennes hästliv. Tack Sussi! Fler texter är på intågande så håll ögonen öppna!

 


 

 

”Fång?! Det kan väl inte drabba min häst??!!”

 

 

 

Tänk att ett år kan gå så fort när saknaden är ofantlig?! Den 26 augusti var det ett år sedan min älskade Katla från Karlsberg fick somna in efter sitt tredje fånganfall.

 

 

 

 

 

Hon var absolut inte en häst man trodde skulle drabbas av denna hemska och smärtsamma sjukdom. Hon älskade att springa, var svår att hålla i hull och hade en ämnesomsättning som hade gjort vilken kvinna som helst avundsjuk! Vad hände då som kunde drabba henne så hårt? Ja, teorierna är många men några riktiga svar kommer vi nog aldrig att få, tyvärr…

 

 

 

 

Den 24 januari 2010 fick jag ett sms från Nina som tyckte Katla såg svullen ut runt ögonen och runt mulen vid intaget. Hon mms:ade en bild och det syntes tydligt att hon var svullen. Dagen efter åkte jag till stallet och fann att hon var ännu mer svullen och att det nu även dragit sig ner mot ganascherna. Jag ringde Distriktsveterinärerna som kom ut samma kväll men inte riktigt visste vad det kunde vara. Vi bestämde att vi skulle avvakta till dagen efter och se om svullnaden gick ner. På tisdagen var hon lika svullen och veterinären kom åter ut och gav henne antiinflammatoriskt samt försökte spola hennes tårkanaler, som var helt täta. Detta gav heller inget resultat så på torsdagen var det åter dags för ett besök av veterinär. Då började jag ifrågasätta om hon inte skulle kontakta Helsingborgs Djursjukhus för experthjälp, men hon ansåg inte det vara nödvändigt. Veckan gick och min lilla häst var fortfarande alldeles svullen. Jag ringde själv till sjukhuset och fick tala med en av deras hästveterinärer, som hade svårt att uttala sig utan att ha sett hästen, men som tyckte jag skulle åka in med henne om det inte avtog snart. Jag ringde även till ATG kliniken i Åsa till en vän som arbetar där och hon rekommenderade mig också att åka in om det inte hände något framsteg snart.

 

 

 

Nästföljande söndag var jag i stallet och upplevde att hon var stapplig i stallgången, men vi som var där tänkte kanske att det berodde på att det var svårt att vända och gå på betong med fyra broddar i varje hov?! Måndag morgon fick jag ett samtal från Magdalena som äger stallet att hon inte såg frisk ut och att hon stapplat ut i hagen med stor svårighet. Då ringde jag till distriktet genast som skickade en akutremiss till Slöinge och jag åkte direkt till stallet och lastade min älskade Katla i transporten för omedelbar transport dit ner. Det var en märkbart tagen tjej jag hämtade i hagen och det syntes att något var väldigt fel. Väl framme i Slöinge fick vi beskedet i stort sett omgående att det var fång. Hon fick ledas in för röntgen och där visade det sig att hon hade måttliga rotationer på båda framhovarna. För mig lät det ganska bra och jag insåg nog inte allvaret i det just då. Ganska snart blev jag varse att måttliga rotationer är ganska kraftiga och att det såg illa ut. Fler provtagningar togs och i väntan på svar fick jag lämna Katla på kliniken. Onsdag eftermiddag åkte jag ner för att hälsa på henne, och det var en matt, tagen häst jag mötte i boxen och inte alls den kraftfulla och energifulla häst (Katla var ett mycket passande namn till henne) som jag egentligen hade därhemma i vanliga fall. Hon fick kraftiga doser smärtstillande och antiinflammatoriskt men hon verkade inte mottaglig för dem. Torsdag förmiddag fick jag ett telefonsamtal från behandlande veterinär som berättade att om hon inte svarade på medicineringen snarast så fanns det inget mer att göra. Jag tror det var först då jag insåg hur illa det var med min älskade vän.

 

 

 

 

 

Som tur var så vände det på torsdag eftermiddag och hon började svara på medicineringen. Sakta men säkert blev hon bättre och efter 10 dagar på kliniken och otaliga besök av mig så kom dagen när jag fick hämta hem henne igen. Nyskodd med speciella skor och med en lista på hur hon skulle hanteras och medicineras den närmaste månaden for vi hem med domen boxvila och butta tre gånger om dagen samt inget kraftfoder och bara 6kg hösilage (Hon brukade få ca 10kg om dagen för att inte försvinna helt…) Jag insåg att vi hade ett hårt arbete framför oss, och Magdalena gjorde ett superjobb med att ge henne medicin och hö utspritt under dagen. Nu ska tilläggas att Katla var en speciell dam med mycket humör och som innan hon kom till mig den 4 september 2007 inte hade stått på box, så att stå inne för henne var en pina i sig.

 

 

 

När det gått lite mer än en månad så skulle vi på återbesök till Slöinge. Det var en taggad Katla som insåg att hon skulle ledas ut ur boxen för i stort sett första gången på över en månad, och hon såg sin chans så fort vi kom utanför stalldörren! Till min fasa slet hon sig och galopperade handlöst ner mellan hagarna mot en stor snövall som skottats upp under vintern. Väl framme där så ska ni inte tro att hon stannade utan hon tog ett jättehopp över vallen!! Ni kan ju tänka er min förtvivlan över att komma ner till Slöinge och berätta att min häst som haft boxvila så länge hade tokgalopperat och dessutom hoppat och landat på framfötterna som inte sett så fina ut på röntgen tidigare… Men döm om allas förvåning när vi tagit nya plåtar och rotationen gått tillbaka helt och hållet på båda fram!!! =O) Jag fick åka hem med en häst som nu skulle få lov att gå ute i en liten grushage på 5x5 meter och det var så härligt att låta henne få vara ute igen! Snön försvann och jag fick så smått sätta igång henne igen. Hon fick även lov att gå i en något större grushage och det som då fanns att tillgå var volten i stallet. Dock var den helt omringad att massor av gott gräs, men ack så dumt för Katla att äta. Men min stora hjälte Henke grävde bort vartenda grässtrå runt volten för att hon skulle kunna gå där! Lyckan var stor när hon fick större yta att gå på och jag kände att det nog skulle lyckas få henne frisk.

 

 

 

I maj fick hon helt utan förvarning och anledning förhöjd puls i båda framhovarna, och det var dags för ett nytt besök på Slöinge. Detta trots att hon inte ätit ett endaste grässtrå! Så att det skulle vara foderrelaterad fång verkade osannolikt och förgiftningsfång måste ju utlösas av något, vilket fick mig att börja läsa och googla igen. Veterinärerna i Slöinge tror att hon andats in något i hösilaget som gjorde att hon fick en allergi. Jag fann en rimlig orsak i en artikel i Svensk Ridsport om att hästars slemhinnor blir känsliga av för hög halt av ammoniak i stallet (Det fanns vid denna tidpunkt de som hade enbart halm i boxarna, vilket oftast luktar mer än tex torv) och det i kombination med att Katla mest troligt hade något fel på sin metabolism gjorde att hon blev känslig och därmed utlöste ett allergianfall som i sin tur gav förgiftningsfång. Men som sagt den verkliga orsaken får vi aldrig veta…

 

 

 

 

 

Väl hemma igen med ny boxvila, butta och den här gången med gummisulor under fötterna så började ett nytt arbete med hennes omvårdnad som jag aldrig klarat utan Magdalena och Henke samt de vänliga stallkamrater som lät sina hästar vara sällskap åt en rastlös Katla. Även den här gången blev hon bättre igen och jag kunde börja sätta igång henne så smått. Det kändes härligt första turen vi kunde göra runt fältet hemma! Katla verkade verkligen njuta av det också… =O)

 

 

 

 

Men ack den lycka som varar… En dag i augusti kom jag in i stallet och jag behövde bara kasta en blick på henne för att se att allt inte var som det skulle. Hon hade fått puls igen och jag beslutade mig för, efter samtal med bla Magdalena, att börja ge henne butta igen. Efter en vecka med butta hade pulsen fortfarande inte gått ner i hovarna, utan tvärtom, snarare blivit starkare. Efter samtal med Slöinge ringde jag till Distriktet igen som kom ut genast. Buttadosen höjdes och vi skulle avvakta igen. När ingen förändring syntes och pulsen inte gått ner efter ytterligare ett par dagar så sattes Finadyne in. Det ges intravenöst i motsats till Butta som är ett pulver som man ger oralt. Tyvärr hade inte det heller någon effekt varför veterinären som varit ute hos oss varje dag hela veckan tog beslutet att det inte fanns mer att göra. Eftersom fång är en mycket smärtsam sjukdom och lyder under djurskyddslagen är det en veterinärs skyldighet att se till att ett djur inte lider.

 

 

 

Katla hade vansinnigt ont på slutet och det var en pina att se henne lida som hon gjorde. Det är det mest fruktansvärda beslut jag tagit hittills i mitt liv och jag hoppas jag inte kommer att behöva göra det igen på väldigt länge. Men det är vår skyldighet som djurägare när vi tar dem i vår vård att se till att de inte lider och att de inte lever på övertid för att vi inte klarar att ta beslutet. Så 2010 går till historien som ett väldigt tufft år för mig. Jag både förlorade Katla och fick veta att Loka kastat sitt första föl i samma vecka.

 

 

 

 

Som tur är så finns det ljuvliga ögonblick i världen också. Ett av dem var när Loka den 27 juli fick ett underbart litet svart stoföl som heter Dirfa från Kungsbondegården. Dessutom har jag hittat en ny utmaning i Hrynjandi från Västerboda. Han är väldigt lik Katla i många avseenden, men som tur är så har de alla sina egna personligheter som inte ska förväxlas och jämföras med någon annan. Jag vill sluta min berättelse om min älskade Katla med att tacka alla inblandade som har stöttat mig och låtit mig gråta ut mot era axlar, ni vet vilka ni är. Och framförallt tack till Magdalena och Henke för all hjälp i stallet och Nina och Anna Å för stöttande, tröstande ord och Henke och Anna Å för sällskap i bilen till Slöinge i både snöstorm och i ur och skur. Utan er alla hade jag inte klarat av alltihop…

 

 


Vaksamhet!

Hej igen!
Först här kommer en länk ang. något fruktansvärt som hänt här i västra islandshästvärlden.


http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=125&artikel=5146080



RSS 2.0